Ra- Ra- Rasputin
Grigorij Jefimovitj Rasputin (Григóрий Ефимович Распýтин) föddes torsdagen den 22 januai 1869 i Pokrovskoje i Sibirien.
Han levde ett mycket intressant liv, och dog en ännu mer intressant död, men den kommer vi till senare.
Grigorijs mamma tyckte redan vid hans barndom att det var något speciellt med honom.
Visserligen kunde han varken läsa eller skriva, men hon ansåg att han hade speciella krafter som gjorde att han kunde bota sjuka. Han var ett stående partytrick för föräldrarna att dra fram när de var hembjudna någonstans. ("Har du ont i foten? kolla här!", också fick Grigorij gå fram och göra sin grej.)
Snart upptäckte han att denna förmåga var något han skulle kunna tjäna pengar på, så han reste riket runt och botade folk mot betalning. (liktornar- 5 rublier, impotens- 20.)
1905 kom han till moskva, där han snabbt blev populär bland societeten och blev kallad för helbrägdagörare, predikant, hypnotisör och mystiker. Sådana titlar imponerade på Tsaren, Nikolaj II, och framför allt på hans fru, Tsaritsan Alexandra von Hessen. Det sägs att Tsaritsan ibland stack med till bakrummet och lät sig "hypnotiseras" (bakifrån) av Rasputin. När Rasputin intalade Tsaren och tsaritsan att han kunde bota deras sons blödarsjuka, blev Nikolaj så övertygad att han lät Rasputin ta hand om och styra en stor del av riket.
Stackars Rasputin förstod inte att Tsaren hade råkat se sin hustrus och Rasputins så kallade "hypnossessioner", och därför hade tänkt ut en plan att döda honom. Tsar Nikolaj visste att folket var arga på societeten. Han hade fått hotbrev från ett arga aristokrater och sur studenter, vilket inte verkade båda gott. Att slänga över regeringsansvaret på Rasputin skulle göra ryggen fri för Nikolaj, och förmodligen öra att Rasputin blev föremål för mycket hat. (Man hatade kejsaren av princip. Det var bara så.)
Mycket riktigt kom aristokraterna den 30 december 1916 att under ledningen av Furst Jusupov försöka döda Rasputin.
De började smått. En söndag, vid kaffetid, serverades Rasputin ett fat med kakor som innehöll cyanid. Till deras förvåning dog han inte. Han hade under många år lidit av paranoia och hade druckit ett litet glas cyanid varje dag, för att immunisera kroppen mot giftet. När Jusupov & Co. såg att Rasputin fortfarande levde drog de fram pistolerna.
De sköt honom fyra gånger, och han verkade stendöd. Jusupov och hans polare gick sakteliga ut ur rummet, när Rasputin reste sig upp igen, helt återhämtad (tänk: matrix) och gav sig på Jusupov.
Jusupovs polare fäktade och slogs och lyckades till slut slå ner Rasputin, rulla in honom i en matta och släpa honom medvetslös mot floden Neva. Där rullade de ut honom ur mattan (mattor var dyra på den tiden) och slängde i honom. Eftersom floden vid den här tiden på året var frusen, hamnade Rasputin inte så mycket i vattnet som på det. De ville inte ha några bevismaterial liggande så pass synliga, så de blev tvungna att gå ner och slå hål på isen. Har du någon gång försökt att slå hål på en frusen rysk sjö? Om du har det, förmodar jag att du kollat isens hållbarhet bättre än vad Jusupov och grabbarna gjorde, för vad händer? Jo, i vildsinnet de byggt upp mot rasputins ovilja att dö, slog de lite för hårt genom isen. knäckande ljud hördes runtom dem, och innan någon visste ordet av hade tre av grabbarna plus rasputin fallit i.
Ett år senare hittades Rasputins kropp ett par kilometer ner längs floden.
Där har du ett praktexempel på hur coola ryska män är.
försök inte skjuta dem. försök inte förgifta dem. Försök inte dränka dem. Det gör dem bara mer förbannade.
Chuck Norris has nothing on Rasputin.
Han levde ett mycket intressant liv, och dog en ännu mer intressant död, men den kommer vi till senare.
Grigorijs mamma tyckte redan vid hans barndom att det var något speciellt med honom.
Visserligen kunde han varken läsa eller skriva, men hon ansåg att han hade speciella krafter som gjorde att han kunde bota sjuka. Han var ett stående partytrick för föräldrarna att dra fram när de var hembjudna någonstans. ("Har du ont i foten? kolla här!", också fick Grigorij gå fram och göra sin grej.)
Snart upptäckte han att denna förmåga var något han skulle kunna tjäna pengar på, så han reste riket runt och botade folk mot betalning. (liktornar- 5 rublier, impotens- 20.)
1905 kom han till moskva, där han snabbt blev populär bland societeten och blev kallad för helbrägdagörare, predikant, hypnotisör och mystiker. Sådana titlar imponerade på Tsaren, Nikolaj II, och framför allt på hans fru, Tsaritsan Alexandra von Hessen. Det sägs att Tsaritsan ibland stack med till bakrummet och lät sig "hypnotiseras" (bakifrån) av Rasputin. När Rasputin intalade Tsaren och tsaritsan att han kunde bota deras sons blödarsjuka, blev Nikolaj så övertygad att han lät Rasputin ta hand om och styra en stor del av riket.
Stackars Rasputin förstod inte att Tsaren hade råkat se sin hustrus och Rasputins så kallade "hypnossessioner", och därför hade tänkt ut en plan att döda honom. Tsar Nikolaj visste att folket var arga på societeten. Han hade fått hotbrev från ett arga aristokrater och sur studenter, vilket inte verkade båda gott. Att slänga över regeringsansvaret på Rasputin skulle göra ryggen fri för Nikolaj, och förmodligen öra att Rasputin blev föremål för mycket hat. (Man hatade kejsaren av princip. Det var bara så.)
Mycket riktigt kom aristokraterna den 30 december 1916 att under ledningen av Furst Jusupov försöka döda Rasputin.
De började smått. En söndag, vid kaffetid, serverades Rasputin ett fat med kakor som innehöll cyanid. Till deras förvåning dog han inte. Han hade under många år lidit av paranoia och hade druckit ett litet glas cyanid varje dag, för att immunisera kroppen mot giftet. När Jusupov & Co. såg att Rasputin fortfarande levde drog de fram pistolerna.
De sköt honom fyra gånger, och han verkade stendöd. Jusupov och hans polare gick sakteliga ut ur rummet, när Rasputin reste sig upp igen, helt återhämtad (tänk: matrix) och gav sig på Jusupov.
Jusupovs polare fäktade och slogs och lyckades till slut slå ner Rasputin, rulla in honom i en matta och släpa honom medvetslös mot floden Neva. Där rullade de ut honom ur mattan (mattor var dyra på den tiden) och slängde i honom. Eftersom floden vid den här tiden på året var frusen, hamnade Rasputin inte så mycket i vattnet som på det. De ville inte ha några bevismaterial liggande så pass synliga, så de blev tvungna att gå ner och slå hål på isen. Har du någon gång försökt att slå hål på en frusen rysk sjö? Om du har det, förmodar jag att du kollat isens hållbarhet bättre än vad Jusupov och grabbarna gjorde, för vad händer? Jo, i vildsinnet de byggt upp mot rasputins ovilja att dö, slog de lite för hårt genom isen. knäckande ljud hördes runtom dem, och innan någon visste ordet av hade tre av grabbarna plus rasputin fallit i.
Ett år senare hittades Rasputins kropp ett par kilometer ner längs floden.
Där har du ett praktexempel på hur coola ryska män är.
försök inte skjuta dem. försök inte förgifta dem. Försök inte dränka dem. Det gör dem bara mer förbannade.
Chuck Norris has nothing on Rasputin.
Dadaismen
Ordet Dadaism låter lite som en blandning av babyjollrande och höstflicke-snack, båda fullkomligt onödiga former av uttryckssätt. Personligen föredrar jag när folk talar teckenspråk med mig. Jag förstår det inte så bra, så om de skäller ut mig behöver jag inte engagera mig så mycket, utan kan enkelt ignorera dem.
Jaja, tillbaks till ämnet, herr Holm, om jag får be, som min inre röst sade med rosslig röst. Jag nynnade vidare på "Dreadlock Holiday" och ignorerade honom tills låten var "slut".
I alla fall...
Dadaismen, eller Dada, var en konstinriktning som var som störst från ca 1916 till tidigt 1920- tal. Den uppstod i Tyskland i samband med att ett gäng sköna grabbar (Hans Arp, Hugo Ball, Richard Huesenbeck och Tristan Tzara samlades på en något flummig nattklubb i Zürich vid namn Cabaret Voltaire. Man snackade skit, rökte opium, gjorde utförliga experiment med diverse kroppsvätskor och drack kaffe. Det kom liksom självklart att någonting stort och revolutionerande skulle födas ur det här. Man började mötas under allt konstigare, flummigare, högljudare (opium försämrar hörselorganen), och kaotiskare premisser. Teckningar, målningar och skulpturer som sägs återspegla tiden gör den inte tillnärmelsevis någon rättvisa.
Ur dessa vildsinta, bullriga och jobbiga (men något sexiga...) möten föddes idéer som influerade sådana legender som Walter Mehring , Max Ernst och Jacques Rigaut, vilka slängde ur sig formligen omöjligt nyskapande idéer.
Eller ta Marcel Duchamp som exempel. Riktigt schysst snubbe. Förutom att vara en otroligt häftig och inflytelserik konstär, var han också fransk mästare i schack. Hans speciella teknik och spelstil uttryckte sig mest i att skrämma motståndaren att ge upp genom att grimasera åt honom, snyta sig i motspelarens skjorta och pissa honom i ansiktet. När de internationella schackreglerna ett par år senare änrades, blev hans spelstil inte längre tillåten, och han slutade.
Ett av hans beryktade konstverk "Étant données: 1. La Chute d'eau/2. Le Gaz d'éclairage", bestod av en tredimnensionell samling material som skulle betraktas genom två titthål i ett gammalt spanskt trägolv. Det man såg var en naken kvinna framför ett soligt landskap och ett vattenfall. Som om detta inte låter flummigt nog, gjorde Marcel detta konstverk under en tid då de flesta trodde att han hade slutat med konst och börjat med schack i stället. Han var mycket hemlighetsfull av sig, och avslöjade sällan titlarna på sina konstverk. Ett flertal av hans franska verk i serien "Les Énfants du l´ Jour de Mérde" gick obetitlade ända fram till 1952, då någon fick för sig att damma av ramarna, varpå titlarna visade sig, inbrända i fernissan.
Hans beryktade konstverk "Mile of string" som gjordes på plats på ett konstmuseum i New York, bestod av en hel engelsk mile vitt snöre som var fäst på så vis att det liknade en massa gigantiska spindelnät. Trådarnas mening var att hålla en på avstånd från konstverken som hängde på väggarna. Han arrangerade sedan för ett gäng små barn att spela boll inne i konsthallen, så att det skulle göra det ännu svårare att beskåda konstverken. Låter det häftigt? Då kanske du tycker att det är kul att känna till att Andre Breton, Duchamps medhjälpare och kollega, år 1943 gjorde en exakt kopia på New Yorks konsthall i Paris, drog upp exakta kopior på konstverken som var på väggarna, och drog upp en exakt kopia på snörupphängningen i taket och på väggarna. Allt detta upp- och- ner!
Ahh... så vackert...
Eller vad sägs om Salvador Dalí? Ehm, vänta lite nu, säger du. Dalí var inte dadaist, han var surrealist. Rätt, säger jag, men jag hävdar att surrealismens uttryckta konstformer influeras av såväl absurdismen, automatismen och dadaismen. Dessutom blomstrade dadaismen under samma tidsperiod som surrealismen. I vilket fall som helst gjorde han en hel del coola grejor. Vad sägs om en fyra meter hög hund med tändstickssmala ben och utdragbara lådor i magen, helt i järn? Eller ett två meter högt träkors, flytandes upp- och- ner i en glasbassäng full med urin? Hur coolt låter inte det där?
Sådär. Nu vet du lite om Dadaismen.
Marcel Duchamp. Vilket Geni.
Jaja, tillbaks till ämnet, herr Holm, om jag får be, som min inre röst sade med rosslig röst. Jag nynnade vidare på "Dreadlock Holiday" och ignorerade honom tills låten var "slut".
I alla fall...
Dadaismen, eller Dada, var en konstinriktning som var som störst från ca 1916 till tidigt 1920- tal. Den uppstod i Tyskland i samband med att ett gäng sköna grabbar (Hans Arp, Hugo Ball, Richard Huesenbeck och Tristan Tzara samlades på en något flummig nattklubb i Zürich vid namn Cabaret Voltaire. Man snackade skit, rökte opium, gjorde utförliga experiment med diverse kroppsvätskor och drack kaffe. Det kom liksom självklart att någonting stort och revolutionerande skulle födas ur det här. Man började mötas under allt konstigare, flummigare, högljudare (opium försämrar hörselorganen), och kaotiskare premisser. Teckningar, målningar och skulpturer som sägs återspegla tiden gör den inte tillnärmelsevis någon rättvisa.
Ur dessa vildsinta, bullriga och jobbiga (men något sexiga...) möten föddes idéer som influerade sådana legender som Walter Mehring , Max Ernst och Jacques Rigaut, vilka slängde ur sig formligen omöjligt nyskapande idéer.
Eller ta Marcel Duchamp som exempel. Riktigt schysst snubbe. Förutom att vara en otroligt häftig och inflytelserik konstär, var han också fransk mästare i schack. Hans speciella teknik och spelstil uttryckte sig mest i att skrämma motståndaren att ge upp genom att grimasera åt honom, snyta sig i motspelarens skjorta och pissa honom i ansiktet. När de internationella schackreglerna ett par år senare änrades, blev hans spelstil inte längre tillåten, och han slutade.
Ett av hans beryktade konstverk "Étant données: 1. La Chute d'eau/2. Le Gaz d'éclairage", bestod av en tredimnensionell samling material som skulle betraktas genom två titthål i ett gammalt spanskt trägolv. Det man såg var en naken kvinna framför ett soligt landskap och ett vattenfall. Som om detta inte låter flummigt nog, gjorde Marcel detta konstverk under en tid då de flesta trodde att han hade slutat med konst och börjat med schack i stället. Han var mycket hemlighetsfull av sig, och avslöjade sällan titlarna på sina konstverk. Ett flertal av hans franska verk i serien "Les Énfants du l´ Jour de Mérde" gick obetitlade ända fram till 1952, då någon fick för sig att damma av ramarna, varpå titlarna visade sig, inbrända i fernissan.
Hans beryktade konstverk "Mile of string" som gjordes på plats på ett konstmuseum i New York, bestod av en hel engelsk mile vitt snöre som var fäst på så vis att det liknade en massa gigantiska spindelnät. Trådarnas mening var att hålla en på avstånd från konstverken som hängde på väggarna. Han arrangerade sedan för ett gäng små barn att spela boll inne i konsthallen, så att det skulle göra det ännu svårare att beskåda konstverken. Låter det häftigt? Då kanske du tycker att det är kul att känna till att Andre Breton, Duchamps medhjälpare och kollega, år 1943 gjorde en exakt kopia på New Yorks konsthall i Paris, drog upp exakta kopior på konstverken som var på väggarna, och drog upp en exakt kopia på snörupphängningen i taket och på väggarna. Allt detta upp- och- ner!
Ahh... så vackert...
Eller vad sägs om Salvador Dalí? Ehm, vänta lite nu, säger du. Dalí var inte dadaist, han var surrealist. Rätt, säger jag, men jag hävdar att surrealismens uttryckta konstformer influeras av såväl absurdismen, automatismen och dadaismen. Dessutom blomstrade dadaismen under samma tidsperiod som surrealismen. I vilket fall som helst gjorde han en hel del coola grejor. Vad sägs om en fyra meter hög hund med tändstickssmala ben och utdragbara lådor i magen, helt i järn? Eller ett två meter högt träkors, flytandes upp- och- ner i en glasbassäng full med urin? Hur coolt låter inte det där?
Sådär. Nu vet du lite om Dadaismen.
Marcel Duchamp. Vilket Geni.