Hur Uranus fick sitt namn
Wilhelm, som senare ändrade sitt namn till william då han flyttade till england, studerade det mesta inom det mesta under sin uppväxt.
Han tyckte om musik, och blev en duktig och omtyckt musiklärare och orkesterledare i bandet The Starving Dogs, där han bl.a. spelade elgitarr och oboe.
Efter att ha komponerat ca 24 symfonier, en massa konserter och 3 reklammelodier, insåg William hur fånigt det var att vara musiker, så år 1733 bestämde han sig för att bygga teleskop och titta i dem lite grand. Han behövde inte oroa sig för pengar, då hans låtar dragit in en hel del STIM- pengar som han kunde festa för.
Lektioner i att titta i kikare
För att bekanta sig med den ädla konsten att bygga teleskop (och att titta i dem), måste Wille pola med den berömde Nevil Maskelyne, känd för sitt arbete om avståndet till solen och att han var piercad nästan överallt.
Hos Nevil lärde sig William hur man kategoriserade himlakroppar.
Hans största uppgift i Nevils observatorium blev att mäta höjden på månens berg och katalogisera s.k. "dubbelstjärnor" (inte Olsen-tvillingarna då, alltså, utan riktiga stjärnor som ligger nära varann). Detta var ett arbete som var både spännande och skittråkigt på samma gång, och det tog inte lång tid förrän unge William drönade bort och började irra omkring med blicken i den mörka himlen.
Så en dag, den 13 mars 1781 närmare bestämt, hände något häftigt. William hittade något på himlen som inte liknade en stjärna, och som var för stort och symmetriskt format för att vara en meteorit eller komet. Dessutom verkade objektet ha en egen omloppsbana runt solen. William hade alltså blivit den första att i modern tid upptäcka en ny planet!
Så till namnet (äntligen...)
Så vad skulle man kalla denna nyfunna planet?
Tja Wille själv tänkte ge den namnet George, till ära för både Kung George III och George Harrisson.
Detta visade sig inte vara speciellt populärt i England, så man ordnade en omröstning. I maj 1781 samlade man in små lappar med namnförslag av folket i den lilla byn där de bodde. För att göra lapparna hemliga till dagen för dragningen valde William att svälja allihop.
När så tiden kom för borgmästaren i staden att avslöja namnet, frågade han William var han skulle dra dem från. Vid svar utbrast borgmästaren mycket högt: "Ur Anus?!!", varpå han svimmade. (folk på 1700- talet svimmade ofta. Se avsnitt om hypokondri.)
Folket förstod det som om vad borgmästaren sagt verkligen var planetens namn. Man vågade inte ifrågasätta det borgmästarn sagt, så med tiden blev namnet allmänt vedertaget. Man skyllde på att en gammal grekisk gud hade samma namn, men det var nog mest för att bortförklara det...
Sir Frederick William Herschel dog nöjd vid 84 års ålder den 25 Augusti 1822.
William Herschel.
Piercade sig aldrig.
Ett år på Uranus är 84 år på Jorden.
Hypokondri - hur det fungerar
Ordet Hypokondri kommer från grekiskans "hypo" (under) och "kondrios" (brosk, benbrosk), och syftar på ett tillstånd som beror på något "under brosket", eller snarare "under bröstkorgen". Hjärtat, "själen", personen eller sinnet. Inte på riktigt alltså. Inte ens från ordets sanna grundbetydelse.
Tillståndet hypokondri är känt sedan flera hundra år tillbaks. På 1800- talet var det häftigt att vara hypokondriker. Man ansågs lite cool om man hostade lite extra på en tillstållning och därmed drog till sig allas uppmärksamhet. Kvinnnorna klädde sig i alltför hårt åtsittande korsetter och sminkade sig med blybaserad färg för att kunna ställa till med stora scener när de senare svimmade i folkmassan.
Det var även under denna tid som man uppfann benämningen "hösnuva", som lite senare kom att kallas "allergi", en numera väldigt känd bänämning på vad som är en av vårt lands största folksjukdomar. Plötsligt började man uppmärksamma alla stackars allergiker. Man förstod deras problem, och ansåg inte längre dem vara "lägre stående" eller lata. Äntligen fick astmatiker hjälp och tilkännagivande. William Golding skrev boken Flugornas Herre*, där "Nasse" framstod som en overviktig, ful och gnällig astmatiker som var jättesmart. Inte smart nog att överleva, men ändå...
Med andra ord: Astmatiker och allergiker var hippa. Därför blev det dags för alla hypokondriker att byta spår. Det var inte längre häftigt att ha fejkad blödarsjuka eller självförvållade digerdöden-symptom. Nu var det allergi som var inne. Man påstod sig ha kraftigt ökad produktion av IgE- antikroppar, eller fel på B- Lymfocyterna, så att varenda allergen i världen påverkade en att hosta, nysa eller sluta andas, vilket gav en coolhetsfaktor 1000.
Så här gick det ett tag, utan att folk ifrågasatte det speciellt mycket.
Man tyckte synd om både riktiga allergiker och hypokondriker- allergiker ett bra tag och ansåg båda lika värdiga av odelad uppmärksamhet.
Det gick till och med så långt att Hypokondriker- allergikerna uppfann sina egna allergier. Man blev "allergisk" mot saker som inte ens framkallar allergi, exempelvis citroner och limefrukter, vilka inte innehåller någon histaminhöjande proteinbaskedja. Man kände yrsel, smärta och illamående så fort någon nämnde att det varit oxkött i maten, men mådde bara prima ett par timmar tidigare när man åt den, och så vidare.
Men sen kom "elallergin".
Vad är "elallergi" egentligen? Ja, det kan man fråga sig.
"Elallergi", "elöverkänslighet" eller "elkänslighet" är den nyaste formen av hypokondri. Det handlar om människor som är i så desperat behov av uppmärksamhet att de inte skyr några medel. De ger sig på elektriciteten!
Tänk på det; var finns den histaminhöjande proteinbaskedjan i en mobiltelefon?
Var ligger allergenet i en dataskärm, och hur överförs det till människan?
För att citera Svenska Elöverkänsligas Riksförbunds hemsida (ja, jag vet... Hur kan de ha en hemsida?) http://www.feb.se; "Flertalet elöverkänsliga väljer numera att elsanera sina hus".
"-Jag är rädd för elektronerna. De orsakar huvudvärk och magbesvär på mig", säger en anonym.
Hur kan man vara rädd för elektroner? Varje Atom i universum utgörs av elektroner, neutroner och positroner. Detta inkluderar syret, O2, som jag förutsätter att även "elöverkänsliga" andas, ty annars skulle de dö.
Visserligen kan jag hålla med om att det vore dumt att överföra direktström genom vägguttaget rakt till kroppen. Detta är både smärtsamt och har genom experiment i Texas, visat sig vara dödligt. Men detta har aldrig varit frågan i samband med s.k. "elallergi".
Slutledningsvis frågar jag mig vart vi är på väg? Kanske kommer det snart att komma folk som tror sig vara allergiska mot saker som vatten, ljus, ljud och livet självt?
Och just det:
Om du tror jag har förolämpat dig för att du är elallergiker har du fel. Kan du läsa detta är du inte elallergiker. Skaffa ett liv.
*Flugornas Herre skrevs visserligen på 1950- talet, men, ja, whatever...
Astma-nasse och någon konstig björn.