Min TV- Historia
Det fanns en tid när allting var lagom. Radioutbudet bestod av lagom underhållande program såsom på minuten och spanarna på p3. Teveutbudet kretsade mest kring rapport, aktuellt och björnes magasin, där en dyslektisk björn lärde en att klippa i kläderna och att det var okej att prata med sina gosedjur ibland. Stellan Sundahl levererade lagom rolig politisk humor i Snacka om nyheterna, och Gäster med Gester underhöll Sverige på ett lagom roligt sätt.
Var det så värst roligt? Nej, egentligen inte.
Men sedan kom vågen av Sitcoms hit till Sverige. Det började med ett par få, amerikansk- importerade sådana. Alf, Mash, Mork och mindy, Seinfeld och Frasier kom att underhålla oss med ett snabbt tempo och inspelade skratt som lät burkiga. Efter det var det bara ett naturligt steg för svensk TV att börja sända ett svenskt substitut. Det var då man kom på Svensson Svensson. Samma skratt som i Seinfeld, samma gengre, men med skillnaden att Kramer byttes ut mot en sur brevbärare med ölmage, Elaine byttes ut mot Susanne Reuter och George byttes ut mot den där lilla ungen som spelade Sunes lillebror.
Var det så värst roligt? Tja, det var det kanske. Till viss del.
Men eftersom materialet tog slut, bestämde man sig för att börja importera skiten igen. Om och om igen skulle Fresh Prince i Bel Air visas för ungdomar som stannat hemma från skolan. Tills ungdomarna tröttnade.
Så vad skulle man då göra?
Ett tag tänkte man att det säkert skulle vra lönsamt att sända tecknat för de lite äldre barnen. Saker som Pokemon och Actionman visade sig få en bred tittarkrets, men aldrig riktigt de där koola, nördiga ungarna man ville nå.
Så man gav sig i kast med att pröva alla desperata metoder där fanns i boken. Man sände allt ifrån Robot Wars och Rikki Lake till Hem till Gården och Seventh Heaven, men ungdomarna reagerade inte riktigt. Så vad gjorde man? Man började sända program som Ring- a- Ling, Lyckochansen, Puzzel, Jackpot, Ordjakten och Flax, med programidén att tjäna pengar på alla soffsittande barn och ungdomar genom att de ringer in och slösar pengar på att få prata med en dålig b- kändis med falskt leende.
Var det så värst roligt? Nej, absolut inte. Faktum är att till och med programledarna själv tycks ha riktigt tråkigt, men det gör inget, för spelet är en jättebra inkomstkälla. Tyvärr (för tv- bolagen) utfärdades dock ett förbud mot dessa spel, så att barn under 18 inte fick spela.
Vad skulle TV- kanalerna då göra?
De fick börja sända sin ungdomsriktade skit på kvällen i stället. Nyare varianter av Sitcoms som ED, Friends, OC, Gilmore Girls och Scrubs.
Och så var vi tillbaks igen. De amerikanska Sitcoms:en har återigen erövrat vårt TV- intresse och vinner överlägset mot Så skall det låta och O som i Ortmark. Varför?
Är det egentligen så värst roligt? Ja, det är det och nåde dig om du säger något annat!
Pokemon. Du måste fånga alla innan du dör, annars får du spetälska och alla hatar dig.
Rikki Lake. Aldrig snygg, alltid på TV.
Var det så värst roligt? Nej, egentligen inte.
Men sedan kom vågen av Sitcoms hit till Sverige. Det började med ett par få, amerikansk- importerade sådana. Alf, Mash, Mork och mindy, Seinfeld och Frasier kom att underhålla oss med ett snabbt tempo och inspelade skratt som lät burkiga. Efter det var det bara ett naturligt steg för svensk TV att börja sända ett svenskt substitut. Det var då man kom på Svensson Svensson. Samma skratt som i Seinfeld, samma gengre, men med skillnaden att Kramer byttes ut mot en sur brevbärare med ölmage, Elaine byttes ut mot Susanne Reuter och George byttes ut mot den där lilla ungen som spelade Sunes lillebror.
Var det så värst roligt? Tja, det var det kanske. Till viss del.
Men eftersom materialet tog slut, bestämde man sig för att börja importera skiten igen. Om och om igen skulle Fresh Prince i Bel Air visas för ungdomar som stannat hemma från skolan. Tills ungdomarna tröttnade.
Så vad skulle man då göra?
Ett tag tänkte man att det säkert skulle vra lönsamt att sända tecknat för de lite äldre barnen. Saker som Pokemon och Actionman visade sig få en bred tittarkrets, men aldrig riktigt de där koola, nördiga ungarna man ville nå.
Så man gav sig i kast med att pröva alla desperata metoder där fanns i boken. Man sände allt ifrån Robot Wars och Rikki Lake till Hem till Gården och Seventh Heaven, men ungdomarna reagerade inte riktigt. Så vad gjorde man? Man började sända program som Ring- a- Ling, Lyckochansen, Puzzel, Jackpot, Ordjakten och Flax, med programidén att tjäna pengar på alla soffsittande barn och ungdomar genom att de ringer in och slösar pengar på att få prata med en dålig b- kändis med falskt leende.
Var det så värst roligt? Nej, absolut inte. Faktum är att till och med programledarna själv tycks ha riktigt tråkigt, men det gör inget, för spelet är en jättebra inkomstkälla. Tyvärr (för tv- bolagen) utfärdades dock ett förbud mot dessa spel, så att barn under 18 inte fick spela.
Vad skulle TV- kanalerna då göra?
De fick börja sända sin ungdomsriktade skit på kvällen i stället. Nyare varianter av Sitcoms som ED, Friends, OC, Gilmore Girls och Scrubs.
Och så var vi tillbaks igen. De amerikanska Sitcoms:en har återigen erövrat vårt TV- intresse och vinner överlägset mot Så skall det låta och O som i Ortmark. Varför?
Är det egentligen så värst roligt? Ja, det är det och nåde dig om du säger något annat!
Pokemon. Du måste fånga alla innan du dör, annars får du spetälska och alla hatar dig.
Rikki Lake. Aldrig snygg, alltid på TV.