Ordet Dadaism låter lite som en blandning av babyjollrande och höstflicke-snack, båda fullkomligt onödiga former av uttryckssätt. Personligen föredrar jag när folk talar teckenspråk med mig. Jag förstår det inte så bra, så om de skäller ut mig behöver jag inte engagera mig så mycket, utan kan enkelt ignorera dem.
Jaja, tillbaks till ämnet, herr Holm, om jag får be, som min inre röst sade med rosslig röst. Jag nynnade vidare på "Dreadlock Holiday" och ignorerade honom tills låten var "slut".

I alla fall...
Dadaismen, eller Dada, var en konstinriktning som var som störst från ca 1916 till tidigt 1920- tal. Den uppstod i Tyskland i samband med att ett gäng sköna grabbar (Hans Arp, Hugo Ball, Richard Huesenbeck och Tristan Tzara samlades på en något flummig nattklubb i Zürich vid namn Cabaret Voltaire. Man snackade skit, rökte opium, gjorde utförliga experiment med diverse kroppsvätskor och drack kaffe. Det kom liksom självklart att någonting stort och revolutionerande skulle födas ur det här. Man började mötas under allt konstigare, flummigare, högljudare (opium försämrar hörselorganen), och kaotiskare premisser. Teckningar, målningar och skulpturer som sägs återspegla tiden gör den inte tillnärmelsevis någon rättvisa.
Ur dessa vildsinta, bullriga och jobbiga (men något sexiga...) möten föddes idéer som influerade sådana legender som Walter Mehring , Max Ernst och Jacques Rigaut, vilka slängde ur sig formligen omöjligt nyskapande idéer.

Eller ta Marcel Duchamp som exempel. Riktigt schysst snubbe. Förutom att vara en otroligt häftig och inflytelserik konstär, var han också fransk mästare i schack. Hans speciella teknik och spelstil uttryckte sig mest i att skrämma motståndaren att ge upp genom att grimasera åt honom, snyta sig i motspelarens skjorta och pissa honom i ansiktet. När de internationella schackreglerna ett par år senare änrades, blev hans spelstil inte längre tillåten, och han slutade.
Ett av hans beryktade konstverk "Étant données: 1. La Chute d'eau/2. Le Gaz d'éclairage", bestod av en tredimnensionell samling material som skulle betraktas genom två titthål i ett gammalt spanskt trägolv. Det man såg var en naken kvinna framför ett soligt landskap och ett vattenfall. Som om detta inte låter flummigt nog, gjorde Marcel detta konstverk under en tid då de flesta trodde att han hade slutat med konst och börjat med schack i stället. Han var mycket hemlighetsfull av sig, och avslöjade sällan titlarna på sina konstverk. Ett flertal av hans franska verk i serien "Les Énfants du l´ Jour de Mérde" gick obetitlade ända fram till 1952, då någon fick för sig att damma av ramarna, varpå titlarna visade sig, inbrända i fernissan.
Hans beryktade konstverk "Mile of string" som gjordes på plats på ett konstmuseum i New York, bestod av en hel engelsk mile vitt snöre som var fäst på så vis att det liknade en massa gigantiska spindelnät. Trådarnas mening var att hålla en på avstånd från konstverken som hängde på väggarna. Han arrangerade sedan för ett gäng små barn att spela boll inne i konsthallen, så att det skulle göra det ännu svårare att beskåda konstverken. Låter det häftigt? Då kanske du tycker att det är kul att känna till att Andre Breton, Duchamps medhjälpare och kollega, år 1943 gjorde en exakt kopia på New Yorks konsthall i Paris, drog upp exakta kopior på konstverken som var på väggarna, och drog upp en exakt kopia på snörupphängningen i taket och på väggarna. Allt detta upp- och- ner!
Ahh... så vackert...

Eller vad sägs om Salvador Dalí? Ehm, vänta lite nu, säger du. Dalí var inte dadaist, han var surrealist. Rätt, säger jag, men jag hävdar att surrealismens uttryckta konstformer influeras av såväl absurdismen, automatismen och dadaismen. Dessutom blomstrade dadaismen under samma tidsperiod som surrealismen. I vilket fall som helst gjorde han en hel del coola grejor. Vad sägs om en fyra meter hög hund med tändstickssmala ben och utdragbara lådor i magen, helt i järn? Eller ett två meter högt träkors, flytandes upp- och- ner i en glasbassäng full med urin? Hur coolt låter inte det där?

Sådär. Nu vet du lite om Dadaismen.


Marcel Duchamp. Vilket Geni.