Jag är extremt nördig

Tog testet på sidan som länken nedan hänvisar till.
Fasen. Jag är väldigt nördig. Inte visste jag att det var nördigt att lära sig/uppfinna ett fiktivt språk (såsom klingon eller esperanto).
Jaja, jag har i alla fall en snygg knapp att stoltsera med.


i am an extreme geek





När vi ändå är inne på nördtemat (Ja, jag skrev vi. Jag tycker det är roligt att räkna mig själv som fler än en), kan jag tala om för dig att jag är mycket glad för förkortningar som ingen eller väldigt få förstår sig på. Som exmpel kan nämnas att jag tyckte det var roligt att använda uttrycket rotflmao förut, men har sedan slutat med det, då i princip alla förstår att det handlar om att rulla skrattandes på golvet. (Dessutom rullar jag sällan på golvet numera, och jag gillar inte att ljuga)
Min favorit just nu är av diverse anledningar PEBKAC. Uttallas som det står, med k- ljud på C:et
[peb´- k;ä'k;]. Står för: "Problem Exists Between Keyboard And Chair". Förmodligen det bästa sättet att förolämpa någon som pajat sin dator. Låt mig måla upp scenariot för dig:

Anonym Idiot 1 (AI1) har lyckats formatera sin dator på inrådan av en vän till honom som "kan lite om datorer och hade hört att det var bra". AI1 har anlitat dig för att fixa datorn och installera nödvändiga programkomponenter o.s.v.
Två dagar senare kommer AI1 tillbaks med datorn efter en halv timme långt samtal om att den inte går att starta. Felsökning per telefon leder som vanligt ingen vart, då AI1 inte vet vad komponenterna heter och kallar hela datorn för "hårddisken". Vid den påföljande leveransen av datorn uttrycker sig AI1 barskt och otrevligt om att du minsann inte borde ta betalt för tjänster som inte utförts ordentligt. Du sväljer det hela med ökande blodtryck och sätter igång maskinen för att påbörja felsökningen. I startloggen får du felmeddelandet: "Non system disk or disk error, replace and press any key". Detta betyder att datorn inte startar förrän du tagit ut den diskett som sitter i diskettfacket. Lösningen är simpel och utförs med ettnoga ansträngt och välriktat långfinger. Du vänder dig mot AI1 och säger:  "Vad vi har här är ett enkelt fall av PEBKAC", när du samtidigt i dina tankar återgår till att strypa AI1.
Är inte världen underbar?


PEBKAC = nördigt sätt att förolämpa någon.

En historisk berättelse om gummi som gnuggas

... mot papper...
Suddgummit. Läste in mig på att det var en gubbe (Joseph Priestly) från sent 1700- tal som kom på det. Smart kille. Sade sig även ha upptäckt syret, men blev genomskådad av folket, som redan kände till det...
De andades ju.
Men suddgummit gick de på.


Joseph Priestly reste land och rike runt och propagerade för användandet av hans nya "raderblock av gummisubstans", vilket senare skulle komma att kallas för "suddi", eller "gummi" (med vissa missförstånd inräknade). Han skrev låtar, trallade visor och dansade framför sin vagn där han sålde dem, allt för att locka folk. Det kom en tid då han till och med i desperation klädde av sig naken och snurrade på vad han kallade för sin "stora blyertspenna". Detta visade sig inte ge upphov till några större säljfenomen, så han slutade med det.
När hans häst- och- vagnfärd hade nått ända till universitetet vid Harvard kände han sig lättad. Ingen annanstans i landet fanns det väl så många intellektuella som här. ergo: ingen annanstans fanns det fler blyertsskribenter än här, eller hur?
Fel.
Det var nämligen praxis vid Harvard att skriva med bläck, en produkt som Josephs Patenterade gummi inte kunde ta bort. Vad göra? Stackars Joseph var förkrossad. Han gick mot ett kafé som låg vid hörnet, satte sig där inne med en kopp Irish och en cigarr. Han tänkte att det nog var över för hans karriär, och att det lika gärna kunde firas med en god cigarr. När han ska till att fimpa den, missar han askkoppen med en hel decimeter. Han skyller på att bartendern säkert hällt i för mycket Irländare i kaffet och tänker inte mer över det, förrän han plötsligt upptäcker det svarta märket som bildats på bordet. I desperation att inte vilja bli utslängd ifrån kaféet, drar han snabbt upp ett gummi ur fickan och gnuggar febrilt på fläcken, som faktiskt går bort!
"Aha!"- tänkte Joseph. "Här har vi ett ännu användningsområde man kan ha min produkt till!"
Så han bestämde sig för att byta målgrupp för sin produkt. Han glömde helt och hållet bort blyertsbortsuddarfunktionen (varning, långt ord) på gummit, och riktade sig i stället till folk som ville få bort askfläckar från sina bord. Han reste land och rike runt (ännu en gång), för att hitta så många kunder som möjligt, men folk verkade inte speciellt intresserade. I ren desperation började Joseph bränna bord med cigarrer varthän han än gick, så att folk skulle bli tvungna att köpa hans gummi. Men det enda resultat han åstadkom var att han lyckades bränna ner en taverna i Louisiana. På grund av detta hamnade han i fängelse, där han drabbades av lunginflammation (för många cigarrer), vilket han senare avled från.

Johann Sebastian Staedtler, en tysk man på genomresa i Amerika, hade gjort en ny penna, som hade fått stor berömmelse i Europa. Under sin resa hade han fått tag i ett s.k. "sotgummi", vilket han hade modifierat och senare använt till att sätta på toppen av sin vackra penna. Staedtler blev mycket rik och berömd, men ingen minns väl nu Joseph Priestly, förutom i vissa sällsynta sammanhang då hans namn kommer upp tillsammans med begreppen "galning", "blottare" och "pyroman".


  
Suddgummi.  Originalutförande.           
Utan krusiduller.                                       
                                      


Cigarren.
Som att suga på tummen, fast för gamla gubbar.


Joseph Priestly. Utan mustach.
Tyvärr.


(OBS: I princip ingenting i denna historia är sant. Faktum är att Johann Staedtler föddes ca hundra år efter Priestly.
Dessutom är det i princip helt omöjligt att få bort brännmärken och sot fläckar med ett suddgummi.)