kiss- och bajsåldern
Om man blandar gult och blått riktigt bra blir det grönt.
Om man är försiktig och lyckas hälla i rätt mängd med svart färg i vit, får man grått.
Och om man blandar brunt med gult, får man enligt en viss typ av människor, alltid kiss och bajs.
Om man är försiktig och lyckas hälla i rätt mängd med svart färg i vit, får man grått.
Och om man blandar brunt med gult, får man enligt en viss typ av människor, alltid kiss och bajs.
Det är helt och hållet normalt att barn i vissa åldrar genomgår en fas i livet där det mesta kretsar kring kiss, bajs, sex och "snusk". I folkmun kallas detta för "kiss- och bajsåldern" och bland beteendeforskare benämns det som den "anala fasen", även om de flesta barn trots allt inte har tillnärmelsevis lika stort intresse för baksidan av kroppen som för framsidan...
Denna fas, eller "ålder" är i de flesta fall något som barnet växer ifrån senare i livet. Sen finns det de som inte gör det, utan fortsätter att i senare ungdomen och i sitt vuxna liv smeta bajs på väggar och stoppa upp skruvmejslar i snoppen (http://skruvmejsel.istheshit.net). Dessa människor har fastnat i sin emotionella och psykologiska utveckling och kan likställas vid övriga utvecklingsstörda personer, med vissa skillnader.
Men då är frågan: vad händer med dessa bajskramande miffon i framtiden? Kan de leva ett normalt liv? Var hamnar de? Jo, de har ett flertal möjligheter och vägar att gå i livet, nämligen;
1. De får jobb som programledare/lekledare på reklamfinansierad TV (Gert Fylking, Spruta bajs, TV3).
2. De får jobb som programledare/lekledare på statligt finansierad TV (Jonas Leksell, Gissa bajset, SVT).
3. De får praktikplats på närmsta inrättning för Gynekologi, urinologi eller förskola.
4. De lyckas leva ett nästan normalt liv, men hamnar någonstans där de utövar s.k. "Profanitetsviskning" tills de dör av syrebrist i hjärnan.
2. De får jobb som programledare/lekledare på statligt finansierad TV (Jonas Leksell, Gissa bajset, SVT).
3. De får praktikplats på närmsta inrättning för Gynekologi, urinologi eller förskola.
4. De lyckas leva ett nästan normalt liv, men hamnar någonstans där de utövar s.k. "Profanitetsviskning" tills de dör av syrebrist i hjärnan.
Jag personligen kan inte säga att jag har något vidare problem med vare sig kategori 1, 2 eller 3. Dessa är en relativt enkel match att undvika; De två första genom att stänga av TV:n och den tredje genom att inte gå till gynekologen så ofta som man behöver. (Det är en risk man tar, men den får man leva med.)
Nej, den kategori som stör och drabbar mig mest är den fjärde, så kallade profanitetsviskar- (PV) kategorin.
Denna består av killar (detta är ett mansdominerat fenomen) som upptar tid av auktoriteter såsom föreläsare, chefer, eller lärare (beroende på var PV befinner sig), genom att avbryta med viskningar. Dessa viskningar går till så här: PV:n sitter och låtsas lyssna på vad auktoriteten säger, men leker i sitt sinne en ordlek där så många ord som möjligt skall likna eller rimma på bajs-, kiss- eller sexrelaterade ord. Detta bringar ett så stort nöje till PV:n att han instinktivt börjar skruva på sig för att finna någon i lokalen av samma kön som honom för att dela med sig av detta enligt honom geniala tuttskämt. När han hittat någon, sträcker han sig mot det intet ont anande offret och utstöter en vidrig kommentar, dränkt i hans vidriga, baconstinkande andedräkt. Nu befinner sig offret i ett unikt skede. Han har möjligheten att avsluta detta händelseförlopp genom att utstöta ett lätt påtvingat och spelat skrattliknande ljud och därmed göra PV:n nöjd, så att han går därifrån. Tyvärr förhindrar dock oftast den så otroligt dåliga kvaliteten på PV:ns uttalande honom att kunna göra detta, vilket resulterar i ett utav följande händelseförlopp:
1. PV:n nöjer sig inte med offrets uteblivna reaktion och blir en smula förnärmad. Detta gör att PV:n börjar gestikluera och mima tydligt för att förlöjliga talaren (auktoriteten), och på så vis avleda uppmärksamheten från sitt tidigare uttalande, för att sedan sätta sig ner och skämmas en stund.
2. PV:n anser sig kunna åstadkomma bättre ordlekar och väntar en stund tills han uppmärksammar något nytt som talaren säger som kan misstolkas eller göras om till något obscent. Så fort han gjort detta, upprepas tidigare förlopp med viskningar, ända tills offret ger upp och pressar fram ett fniss, skratt eller stön, som PV:n tolkar som uppskattning och ger upp.
Många är de som har varit i kontakt med dessa naturens egna missar till människor, och många är de som till och med lärt sig leva med dem, jag kanske även gjort dem till sina vänner eller bekanta. Detta är bra, ty då slipper vi diskriminera denna så utstötta grupp personer.
Sådär. Nu ska jag gå och bajsa.
Jonas Leksell. Gissar ditt bajs för en femtiolapp.
Elefantbajs. Svårgissat.
Blåbär
Blåbär. Historiens största lurendrejeri inom frukt- och bärvärlden.
Varför?
För det första: De är inte blå. Ingenstans. Lila eller grå, kanske. Eller röda. Inuti är de röda. Men inte blå.
Faktum är att det är väldigt få frukter eller bär som är blåa alls. Kan du komma på någon frukt som är riktigt blå? Trodde inte det. Den enda gången du ser blå frukt är när någon har gjort ansträngningen att doppa en banan i blå karamellfärg eller nå't. Och det ser bara äckligt ut.
Frukt och bär är inte blå. Varför? Därför att de inte behöver vara blåa.
För det andra: de smakar inte så gott som de ser ut att göra. Och ja, jag tycker att de ser ut att smaka rätt gott, trots vissa begreppsmissar i färgen. Vad förväntar man sig att ett blåbär skall smaka? Logiskt sett, om man kollar på det, hur de växer så nära marken likt jordgubbar och smultron, borde de smaka relativt sött. Om man tittar på färgen borde det smaka lite som björnbär eller smultron, eller möjligtvis hallon, eftersom de har en massa små frön i sig. Men smakar de så? nej. Den närmsta smaklikheten som jag kan finna är nog röda vinbär blandat med det där röda tuggummit man åt när man gick i trean.
Lurendrejeri.
blåbär. inte så blåa trots allt.
Varför?
För det första: De är inte blå. Ingenstans. Lila eller grå, kanske. Eller röda. Inuti är de röda. Men inte blå.
Faktum är att det är väldigt få frukter eller bär som är blåa alls. Kan du komma på någon frukt som är riktigt blå? Trodde inte det. Den enda gången du ser blå frukt är när någon har gjort ansträngningen att doppa en banan i blå karamellfärg eller nå't. Och det ser bara äckligt ut.
Frukt och bär är inte blå. Varför? Därför att de inte behöver vara blåa.
För det andra: de smakar inte så gott som de ser ut att göra. Och ja, jag tycker att de ser ut att smaka rätt gott, trots vissa begreppsmissar i färgen. Vad förväntar man sig att ett blåbär skall smaka? Logiskt sett, om man kollar på det, hur de växer så nära marken likt jordgubbar och smultron, borde de smaka relativt sött. Om man tittar på färgen borde det smaka lite som björnbär eller smultron, eller möjligtvis hallon, eftersom de har en massa små frön i sig. Men smakar de så? nej. Den närmsta smaklikheten som jag kan finna är nog röda vinbär blandat med det där röda tuggummit man åt när man gick i trean.
Lurendrejeri.
blåbär. inte så blåa trots allt.
80- talet
1980- talet, alltså.
Årtiondet då bland andra Jag själv, Zlatan, Darin och Columbinemördarna föddes.
Palmemord, Tjernobylolyckan, Jedins återkomst och Murens fall.
Ja. Saker hände.
Detta hockeyfrillans frälsta årtionde var tiden då det mesta var möjligt i Sverige.
Kärnkraftsdebatten, till exempel. Ännu ett bevis på hur väl vår demokrati fungerar. Här följer sagan om 80- talets kärnkraft.
Det var en gån en flummig hippie som tio år för sent släppts ut från sitt kollektiv. Han kom på idén att släcka ner våra kärnreaktorer och låta Sverige drivas utav nyttig, miljövänlig kol- och oljekraft. Inte nog med detta. Denna hippie kände nämligen en man som jobbade på TV, och bestämde sig för att be TV- mannen återgälda en tjänst och låta hippien tala fritt i en timme på bästa sändningstid om sina idéer. Han yrkade på att en omröstning borde äga rum, och sagt och gjort; det blev ett folkval. Var och varannan svensk gick hemifrån med sin lilla röstlapp (eller valsedel, whatever you like to call it...) och riktade sina fast beslutna steg mot urnan där det stod "JA" på med stora, röda bokstäver, (Färgkrita). Här skulle alla som ville ha bort persikokärnkraften lägga sina röstlappar och hoppas att de blev många som gjorde så.
Och många blev de. Ja- sidan (avveckla kärnkraften- sidan), vann valet och kände sig nöjda. Ett tag.
Sedan visade det sig att omröstningen bara var en rätt så rolig lek som statsöverhuvudena hade kommit på. De tyckte att folket rört på sig för lite och att de behövde gå ur huset en stund. Därför anordnades ett val, som inte skulle komma att betyda någonting.
Sverige behöll kärnkraften. Och det var ju bra, för på 80- talet blev persikor populära igen, och hur skulle vi annars göra av med kärnorna?
Men då tänkte den stackars hippien; "Vad taskigt det var av ministrarna att bara strunta i min mening sådär. Jag måste försöka övertyga dem igen." Så hippien stack hem till statsministern (Palme eller Ingvar Karlsson, jag minns inte) och talade reson med honom över en kopp kaffe och ett par gifflar (Hippien tog med sig receptet hem).
Efter 8 timmar hade de äntligen kommit fram till att en ny omröstning måste äga rum. Det var ju så kul förra gången...
Denna gången hade hippien förberett extra noga. Han hade mutat Karlsson (jag bestämde mig för en av dem) med en påse socker så att Karlsson denna gången verkligen skulle Handla enligt rösterna den här gången.
Och det gjorde Karlsson. Efter att ha sett med förvånad blick bakom tjocka glasögon på valresultatet torkade Karlsson bort sockret från munnen, vände blicken mot kameran och förklarade att inom en mycket mycket snar framtid skulle Sveriges apelsin- och persikokärnkraftverk (de utökade sin målgrupp) stängas ner, ett efter ett. Och så blev det. Och snabbt gick det. Bara 15 år senare blev hippiens dröm sann, och världen blev så mycket finare, vackrare och bättre på alla sätt och vis.
Tack, hippie, för att du gjort vår värld till en bättre plats.
Årtiondet då bland andra Jag själv, Zlatan, Darin och Columbinemördarna föddes.
Palmemord, Tjernobylolyckan, Jedins återkomst och Murens fall.
Ja. Saker hände.
Detta hockeyfrillans frälsta årtionde var tiden då det mesta var möjligt i Sverige.
Kärnkraftsdebatten, till exempel. Ännu ett bevis på hur väl vår demokrati fungerar. Här följer sagan om 80- talets kärnkraft.
Det var en gån en flummig hippie som tio år för sent släppts ut från sitt kollektiv. Han kom på idén att släcka ner våra kärnreaktorer och låta Sverige drivas utav nyttig, miljövänlig kol- och oljekraft. Inte nog med detta. Denna hippie kände nämligen en man som jobbade på TV, och bestämde sig för att be TV- mannen återgälda en tjänst och låta hippien tala fritt i en timme på bästa sändningstid om sina idéer. Han yrkade på att en omröstning borde äga rum, och sagt och gjort; det blev ett folkval. Var och varannan svensk gick hemifrån med sin lilla röstlapp (eller valsedel, whatever you like to call it...) och riktade sina fast beslutna steg mot urnan där det stod "JA" på med stora, röda bokstäver, (Färgkrita). Här skulle alla som ville ha bort persikokärnkraften lägga sina röstlappar och hoppas att de blev många som gjorde så.
Och många blev de. Ja- sidan (avveckla kärnkraften- sidan), vann valet och kände sig nöjda. Ett tag.
Sedan visade det sig att omröstningen bara var en rätt så rolig lek som statsöverhuvudena hade kommit på. De tyckte att folket rört på sig för lite och att de behövde gå ur huset en stund. Därför anordnades ett val, som inte skulle komma att betyda någonting.
Sverige behöll kärnkraften. Och det var ju bra, för på 80- talet blev persikor populära igen, och hur skulle vi annars göra av med kärnorna?
Men då tänkte den stackars hippien; "Vad taskigt det var av ministrarna att bara strunta i min mening sådär. Jag måste försöka övertyga dem igen." Så hippien stack hem till statsministern (Palme eller Ingvar Karlsson, jag minns inte) och talade reson med honom över en kopp kaffe och ett par gifflar (Hippien tog med sig receptet hem).
Efter 8 timmar hade de äntligen kommit fram till att en ny omröstning måste äga rum. Det var ju så kul förra gången...
Denna gången hade hippien förberett extra noga. Han hade mutat Karlsson (jag bestämde mig för en av dem) med en påse socker så att Karlsson denna gången verkligen skulle Handla enligt rösterna den här gången.
Och det gjorde Karlsson. Efter att ha sett med förvånad blick bakom tjocka glasögon på valresultatet torkade Karlsson bort sockret från munnen, vände blicken mot kameran och förklarade att inom en mycket mycket snar framtid skulle Sveriges apelsin- och persikokärnkraftverk (de utökade sin målgrupp) stängas ner, ett efter ett. Och så blev det. Och snabbt gick det. Bara 15 år senare blev hippiens dröm sann, och världen blev så mycket finare, vackrare och bättre på alla sätt och vis.
Tack, hippie, för att du gjort vår värld till en bättre plats.
McGyver. När hockeyfrilla var sexigt.
Presentation
Jag tänkte presentera mig.
Jag heter Joacim och är 188 cm lång.
Toppen på mina lillfingrar pekar inåt en smula och jag har aldrig haft mjäll. Jag sover med knäna på golvet och har hög smärtgräns för nästan allt i benen och fötterna.
Jag har aldrig rakat av mig allt hår på huvudet, men har ofta sett beundrande på folk som vågat.
Jag förstår inte folk som frivilligt stoppar i sig surströmming. Det är rutten mat, vilket jag har fått lära mig att man skall slänga.
Jag sjunger ibland, men inte nödvändigtvis för att jag är glad, utan (enligt bekanta) för att jag är konstig.
Om folk frågar mig hur gammal jag är byter jag ämne. Jag har alltid velat vara äldre och ser gammal ut för min ålder. Jag tror jag skäms för att vara ung, vilket jag själv tycker är konstigt.
Om jag hör ett skrikande barn säger jag att jag blir irriterad på föräldrarna när jag innerst inne blir irriterad på barnet. Men jag är snäll mot barn. Tror jag.
Jag tycker om polkagrisar, nougat och kolsyrat vatten. Folk som säger att man lika gärna kan dricka ur kranen är idioter.
Om jag är i samma rum som någon som tar upp sin mobiltelefon och svarar, tar jag upp min också och låtsas att jag har fått ett sms och svarar på det. Jag vet inte riktigt varför, men jag tor jag har lite dåligt självförtroende...
Jag gillar fredagar mer än lördagar, men om någon annan säger att de också gör det, säger jag emot och kommer med en massa argument till varför de har "fel".
Åh, just det. Jag är lite överviktig också.
Jag heter Joacim och är 188 cm lång.
Toppen på mina lillfingrar pekar inåt en smula och jag har aldrig haft mjäll. Jag sover med knäna på golvet och har hög smärtgräns för nästan allt i benen och fötterna.
Jag har aldrig rakat av mig allt hår på huvudet, men har ofta sett beundrande på folk som vågat.
Jag förstår inte folk som frivilligt stoppar i sig surströmming. Det är rutten mat, vilket jag har fått lära mig att man skall slänga.
Jag sjunger ibland, men inte nödvändigtvis för att jag är glad, utan (enligt bekanta) för att jag är konstig.
Om folk frågar mig hur gammal jag är byter jag ämne. Jag har alltid velat vara äldre och ser gammal ut för min ålder. Jag tror jag skäms för att vara ung, vilket jag själv tycker är konstigt.
Om jag hör ett skrikande barn säger jag att jag blir irriterad på föräldrarna när jag innerst inne blir irriterad på barnet. Men jag är snäll mot barn. Tror jag.
Jag tycker om polkagrisar, nougat och kolsyrat vatten. Folk som säger att man lika gärna kan dricka ur kranen är idioter.
Om jag är i samma rum som någon som tar upp sin mobiltelefon och svarar, tar jag upp min också och låtsas att jag har fått ett sms och svarar på det. Jag vet inte riktigt varför, men jag tor jag har lite dåligt självförtroende...
Jag gillar fredagar mer än lördagar, men om någon annan säger att de också gör det, säger jag emot och kommer med en massa argument till varför de har "fel".
Åh, just det. Jag är lite överviktig också.
Första inlägget, tjugotredje februari tvåtusensex
En hälsning hade nog varit väl på plats just nu, men jag känner inte riktigt att jag kan komma på någon sådan som stämmer in på den sinnesstämning jag försöker förmedla.
Faktum är att jag inte ens vet vilken sinnesstämning det är.
Jag hoppas att jag kan använda denna dag på bästa sätt och försöka lista ut det. Återkommer med svar.
Faktum är att jag inte ens vet vilken sinnesstämning det är.
Jag hoppas att jag kan använda denna dag på bästa sätt och försöka lista ut det. Återkommer med svar.