Hur myter blir till, del I
För att underhålla mig själv och självklart dig, kära trogna läsare, bestämde jag mig för att införa denna nya kategori krönikor här på bloggen. Håll till godo.
Myt 1. "Mat och bad"
Dr. Aron Hjielmenbrandt sitter vid det vita uppfällningsbara träbordet med sin famlj på terrassen. Det är fint väder ute denna juliförmiddag år 1904, och sjön borta vid hagen lockar att bada i. Pappa Aron uppmanar sina båda söner att äta upp maten de tagit upp. "Det finns faktiskt barn i Afrika som gladeligen skulle uppskattat att få smaka", säger han, men förstår inte varför. (Anledningen till att han är förvirrad är att folk på denna tid inte riktigt visste om att man skulle bry sig om barn i Afrika än.)
"Skicka maten till dem då", svarar den ena av pojkarna snutigt.
"Ja, jag tänker i alla fall inte äta mer. Jag är mätt nu.", instämmer den andre av bröderna, som inte heller lärt sig veta hut (enligt Aron själv).
"Ni går inte ifrån bordet förrän ni har ätit upp!", kontrar dr. Hjielmenbrandt med.
Omedelbara gråtanden uppstår och hustrun Julia tröstar och menar vädjande åt sin man att barnen "faktiskt har ätit rätt mycket", och att de har lärt sig sin läxa.
När Aron därpå motvilligt ger med sig, ser han framför sig hur hans golfpolare skrattar åt honom och hans dåligt uppfostrade familj. Han vänder sig om mot sina söner som redan hunnit slänga in tallrikarna i köket och nu är på väg mot sjön.
"Inget badande efter maten!", skriker han mot dem.
"Vad sade du, pappa?", skriker de tillbaka.
"Inget badande efter maten!"
"Va?! Varför det?"
"Ni kan få kramp. Man kan dö."
Julia vänder sig snabbt mot Aron och ser förskräckt ut. "Va? kan man dö?", utbrister hon.
Aron vet ite riktigt vad han ska säga. Han tänker ett tag, och säger sedan: "Lita på mig. Jag är ju faktiskt doktor."
Romerskt Bad. Grön karamellfärg.
Myt 1. "Mat och bad"
Dr. Aron Hjielmenbrandt sitter vid det vita uppfällningsbara träbordet med sin famlj på terrassen. Det är fint väder ute denna juliförmiddag år 1904, och sjön borta vid hagen lockar att bada i. Pappa Aron uppmanar sina båda söner att äta upp maten de tagit upp. "Det finns faktiskt barn i Afrika som gladeligen skulle uppskattat att få smaka", säger han, men förstår inte varför. (Anledningen till att han är förvirrad är att folk på denna tid inte riktigt visste om att man skulle bry sig om barn i Afrika än.)
"Skicka maten till dem då", svarar den ena av pojkarna snutigt.
"Ja, jag tänker i alla fall inte äta mer. Jag är mätt nu.", instämmer den andre av bröderna, som inte heller lärt sig veta hut (enligt Aron själv).
"Ni går inte ifrån bordet förrän ni har ätit upp!", kontrar dr. Hjielmenbrandt med.
Omedelbara gråtanden uppstår och hustrun Julia tröstar och menar vädjande åt sin man att barnen "faktiskt har ätit rätt mycket", och att de har lärt sig sin läxa.
När Aron därpå motvilligt ger med sig, ser han framför sig hur hans golfpolare skrattar åt honom och hans dåligt uppfostrade familj. Han vänder sig om mot sina söner som redan hunnit slänga in tallrikarna i köket och nu är på väg mot sjön.
"Inget badande efter maten!", skriker han mot dem.
"Vad sade du, pappa?", skriker de tillbaka.
"Inget badande efter maten!"
"Va?! Varför det?"
"Ni kan få kramp. Man kan dö."
Julia vänder sig snabbt mot Aron och ser förskräckt ut. "Va? kan man dö?", utbrister hon.
Aron vet ite riktigt vad han ska säga. Han tänker ett tag, och säger sedan: "Lita på mig. Jag är ju faktiskt doktor."
Romerskt Bad. Grön karamellfärg.
Kommentarer
Trackback